Idag hörde jag om en kille härifrån som tagit en överdos och nu finns han inte längre. Det är så sorgligt och det är så fruktansvärt tragiskt. Jag skulle aldrig ens tänka att alla dessa knarkare som går samma väg, en efter en, får skylla sig själv, aldrig. För jag vet att många tänker så. Men jag tror verkligen inte att man kan styra över det, när det väl tagit sitt grepp om en. Ett sånt beroende tror jag är starkare än allt förnuft. Det är bara så hemskt.
Och igår läste jag i min nya mama-tidning, ett reportage som handlade om kvinnor och barn i Nepal. Där fanns en bild på en flicka som var ett år och vägde fyra kilo. Och här sitter jag med laptopen i knäet och gnäller över skitbagateller.

Jag vill ge all min kärlek till hela jävla världen men ibland räcker det inte med kärlek. Och det är så synd.