Inatt var loppan vaken ungefär tre timmar. Hon vaknade vid halv två och vägrade somnade om igen. Till sist är man så trött så man börjar böla. Jag blir så extremt känslig när jag är trött. Lättretlig och ömtålig. Så jag grät en skvätt där i mörkret. I smyg, så att inte loppan och mannen skulle märka något. Och fy fan vad jag kände mej patetisk. Löjlig, töntig och pinsam. Jag vet egentligen inte varför tårarna så smått började rinna och till sist blev till riktig fulgråt som var jävligt svår att tysta ner. Jag vet bara att jag väldigt lätt börjar tjuta när jag känner mej otillräcklig. Jag är tjugofyra år. En vuxen kvinna. Och så vissa nätter känner jag mej ändå som en liten unge som bara vill krypa upp hos mamma. Det är så ibland, om kvällar och nätter.. när man är trött.. då känns det som jag skulle kunna gå itu bara nån petade på mej.

Jag är bara så rädd att vara otillräcklig. Jag vill vara den perfekta mamman, fast jag egentligen hatar ordet "perfekt". Jag vill så mycket hela tiden. Tänk om jag inte räcker till för min familj, och för dom få riktigt nära vänner jag har. Jag är rädd att bli lämnad. Att vara oälskad. Jag är så rädd att bli ensam. Och jag skäms för att jag är en sån jävla mes som är så rädd för så mycket. Men nu.. nu har jag skrivit ner det och pratat om det. Då blir det mindre skrämmande och mindre skamligt. Jag får väl vara en liten mes då! Man är inte mer än människa. Det måste man komma ihåg!