Det bästa på hela dagen igår var när jag och Felicia badade på kvällen. Jag plaskade riktigt ordentligt med händerna och så gjorde Felicia likadant och jäääklar vad hon skrattade när det stänkte. Ni vet sånt där riktigt kiknande skratt så att man knappt får luft. Det enda man tänker är att jag behöver inget annat än hennes skratt. Man kan leva flera dagar på en sån grej. Då har man glömt hur pissetrött man har varit under dagen, hur jobbigt det kan vara med en trotsig liten ettåring som hänger så hårt i byxbenen på en att hon lyckas dra ner brallorna på en. (Vet inte hur många gånger man stått i mjukisbyxor och t ex diskat och hon faktiskt lyckats dra så att att byxorna åker av. Undrar hur många här på området som sett mej stå i trosor och diska?) Hur man ibland känner att nu fan lägger jag mej bara ner och drar täcket över huvudet och så får någon annan fixa allt.

Man får inte låtsas som att allt är guld och gröna skogar alltid. För det skapar en press, både hos en själv och hos andra, att man ska vara konstant lycklig. Man är inte lycklig alltid. Livet är inte alltid perfekt. Ibland vill man ta en enkel resa till tjottahejti. Och det är fan okej att känna så! För det finns så mycket bra saker också. Småsaker i vardagen som får en upp över öronen glad. Som det där skrattet i badkaret igårkväll.