Jag har en konstig tanke som återkommer med jämna mellanrum, nämligen att jag vill bli präst. Ja det är tillåtet att garva, för det gör jag själv när jag tänker på det. Men jag kan liksom inte släppa det. Det måtte vara någon typ av tvångstanke. Eller så har jag varit präst i mitt tidigare liv. Eller så är det helt enkelt mitt kall här i livet- att bli prälle. Men det tror jag inte. Visserligen är jag en jävel (redan där sprack prästdrömmarna, man kan inte svära som jag gör om man är prälle!) på att prata, så predika hade jag nog kunnat. Och oj, vad jag skulle vigt homosexuella par! Det hade jag gillat!