Denna låten spelades på radion när vi hade fått Felicia och vi låg på egenvården. Det är ingen låt jag skulle fastna för i vanliga fall, men nu är den kopplad till den största händelsen i mitt liv och jag blir lika sentimental varje gång jag hör den. Jag minns att Felicia låg i den där plastvagnen och jag satt bredvid  på en stol, tittade på henne och emellanåt tittade jag ut genom fönstret. Det var en riktig höstdag, jag tror att det regnade också. Kärleken, förvirringen, tröttheten, oron, spänningen. Det är inte konstigt att folk skaffar barn, för den upplevelsen slår allt man nånsin varit med om.








Familj!



Obeskrivligt..