Idag har jag känt mej misslyckad. Otillräcklig på nåt vis. Ibland är det svårt att vara mamma. Så himla himla svårt. Vet ni vad det svåra är? Det svåra är inte att ta hand om Felicia. Det svåra är kärleken. Den oförklarliga, gigantiska, ständigt växande kärleken som sträcker sig ut i universum och tillbaka. För med så stor kärlek kommer oro och rädsla. Tänk om nåt skulle hända, tänk om jag gör fel, tänk om hon inte är trygg, tänk om jag inte räcker till för henne.. Hon är mitt liv. Det mest värdefulla jag har. Klart att man blir rädd. Men jag gör mitt bästa, fast att jag ibland själv känner mej som ett barn, vilsen och liten. Och kanske är det okej. Kanske måste man få känna så också. Man är ingen superduperhjältemänniska bara för att man är mamma. Man är bara människa, fast med ett extra hjärta på vift utanför sin egen kropp.


All min kärlek till dej Felicia!