Imorse när jag lämnade Felicia så grät hon. Men hon sträckte ändå fram armarna till fröken, ungefär som att hon tänkte: "Jaha, jaja, jag får väl gå med på det här då.." När jag hämtade henne satt hon fint i ringen och åt frukt. Jag stod där några minuter och bara tittade, utan att hon såg mej. Och när hon såg mej sprang hon emot mej med ett leende på läpparna. Snacka om att man blir varm om hjärtat.

När vi sen kom hem skulle hon inte sova middag. Jag kämpade, och hon bara fjantade. Rätt som det är, när jag sitter och förklarar med min mildaste röst att hon måste vila lite, så tittar hon megakaxigt på mej och börjar smaska med munnen. Då fattade jag att hon härmade mej, eftersom jag tuggade tuggummi. Att man kan vara ett bast och se så kaxig ut! Jag höll på att brista ut i ett rejält asgarv. Tosiga unge! Hon somnade långt om länge, för jag gav inte mej. Dagar som dessa, när man känner att man har all ork och världens tålamod - då känner man sig som en riktig stålmorsa.



Här är Felicias kax-min. Det ser ut som att hon posar,
men såhär gör hon när hon ska se tuff och sur ut..