Kollade familjen Annorlunda ikväll. En mamma som handlade barbiedockor för tvåtusen till sin lilla dotter. För fan. Och så säger hon något i stil med: "Kolla vad snygg!" "Titta, hon ser ut som mamma!" och några andra halvidiotiska "roliga" kommentarer. Jag vet inte varför det retar mej så, det bara gör det. Jag lekte ju själv med barbie när jag var liten. (Fast mest läste jag nog böcker eftersom jag alltid varit en nörd) Ändå känner jag faktiskt nästan ett förakt mot barbiedockor. Sen så sa barbiemamman till sin dotter när dom var hos frisören att nu liknade hon en riktig liten prinsessa. Och pappan sa till sin pojke att han inte kunde ha pärlor i håret för det var "tjejigt". Då dog jag faktiskt lite. Och fast att jag vet att Dennis tycker jag är skitlöjlig så lovade han mej att han aldrig skulle säga så till Felicia (eller framtida söner) Då lugnade jag mej lite. Och jag vet ju att jag aldrig kommer bli en barbiemamma. Och inte en prinsessmamma heller. Ibland är det skönt att jag har kvar lite av den där fjortonåriga, upproriska rebellen inombords.