...
En liten uppdatering vore kanske på sin plats.
Håller på att skola in Felicia på dagis. Både hon och jag har extrem seperationsångest. Önskar lite att navelsträngen satt kvar så vi liksom inte kunde gå ifrån varann. Men det är väl såhär det är. Förr eller senare är det ju ändå dags. Felicias starka vilja låter sig inte döljas kan jag tala om.. Hon blir rent ut sagt tosig när jag går. Och gud vad det skär i hjärtat. Det går inte att beskriva. Samtidigt ser ju både jag och fröknarna hur roligt hon tycker det är där.
Det är "bara" när jag går som hon blir ledsen och ja, förbannad, som sagt. Plus när hon inte får göra som hon vill.. Vilket humör.. Tjohej. Det är ju lite sådär "Felicia är vild, Felicia har humör, Felicia är inte lugn precis" Ibland blir jag lite trött på det. Man (inklusive jag själv) förväntar sig liksom att Felicia är den busiga, den som protesterar, den som far runt och aldrig är still.
Men hon är också den som kramar dom andra barnen på dagis. Den som första dagen gick fram till två barn, satte sig på huk och la sina små armar runt dom när alla satt i ringen på fruktstunden. Hon är också den som vill pyssla om varenda bebis hon träffar, den som tar sin egen napp och ger till bebisen. Hennes starka vilja och hennes humör håller på att driva mej till vansinnets gräns ibland.
Men .. där är liv i henne. En enorm nyfikenhet, en vilja av stål. Och här visar vi våra känslor. När man är ledsen gråter man, när man är arg så visar man det. Så har jag själv haft det och jag hoppas att Felicia kommer att känna att hon också kan göra det. Att jag sen har ett lite väl hetsigt humör och kanske ibland gråter lite för ofta.. ja, det ska han med dom bruna håsorna (psykologen) få rätt på. Fast jag hoppas att jag inte blir helt lobotomerad. Jag hoppas jag har kvar min känslighet, min förmåga att visa mina känslor.
Och Felicia, jag hoppas att hon behåller sin starka vilja. Sin ingen-sätter-sig-på-mej-attityd. Sen hoppas jag ju ändå lite att hon kanske ska sluta med att blänga surt på dagisfröknarna när hon inte får som hon vill. Och så får hon gärna lov att sluta försöka fuska till sig mer frukt på fruktstunden. Och kanske inte klättra upp på köksbordet sju gånger om dagen. Men annars är det bra!
Håller på att skola in Felicia på dagis. Både hon och jag har extrem seperationsångest. Önskar lite att navelsträngen satt kvar så vi liksom inte kunde gå ifrån varann. Men det är väl såhär det är. Förr eller senare är det ju ändå dags. Felicias starka vilja låter sig inte döljas kan jag tala om.. Hon blir rent ut sagt tosig när jag går. Och gud vad det skär i hjärtat. Det går inte att beskriva. Samtidigt ser ju både jag och fröknarna hur roligt hon tycker det är där.
Det är "bara" när jag går som hon blir ledsen och ja, förbannad, som sagt. Plus när hon inte får göra som hon vill.. Vilket humör.. Tjohej. Det är ju lite sådär "Felicia är vild, Felicia har humör, Felicia är inte lugn precis" Ibland blir jag lite trött på det. Man (inklusive jag själv) förväntar sig liksom att Felicia är den busiga, den som protesterar, den som far runt och aldrig är still.
Men hon är också den som kramar dom andra barnen på dagis. Den som första dagen gick fram till två barn, satte sig på huk och la sina små armar runt dom när alla satt i ringen på fruktstunden. Hon är också den som vill pyssla om varenda bebis hon träffar, den som tar sin egen napp och ger till bebisen. Hennes starka vilja och hennes humör håller på att driva mej till vansinnets gräns ibland.
Men .. där är liv i henne. En enorm nyfikenhet, en vilja av stål. Och här visar vi våra känslor. När man är ledsen gråter man, när man är arg så visar man det. Så har jag själv haft det och jag hoppas att Felicia kommer att känna att hon också kan göra det. Att jag sen har ett lite väl hetsigt humör och kanske ibland gråter lite för ofta.. ja, det ska han med dom bruna håsorna (psykologen) få rätt på. Fast jag hoppas att jag inte blir helt lobotomerad. Jag hoppas jag har kvar min känslighet, min förmåga att visa mina känslor.
Och Felicia, jag hoppas att hon behåller sin starka vilja. Sin ingen-sätter-sig-på-mej-attityd. Sen hoppas jag ju ändå lite att hon kanske ska sluta med att blänga surt på dagisfröknarna när hon inte får som hon vill. Och så får hon gärna lov att sluta försöka fuska till sig mer frukt på fruktstunden. Och kanske inte klättra upp på köksbordet sju gånger om dagen. Men annars är det bra!
Kommentarer
Trackback
