Jag drömmer om ett stort hem. Med ett gigantiskt kök. Eller iallafall ett gigantiskt köksbord. Jag tänker att jag vill bjuda hem vänner på helgerna. Göra skitgod mat, tända ljus, dricka iskallt vitt vin. Prata och skratta och röka en och annan cigarett. Tv:n är på och det kanske är Lets dance eller Så ska det låta och ungarna är skitglada och springer runt och leker och äter godis och stökar till.

Jag suger på att bjuda hem folk på middag. Jag är skitdålig på det. Men det är inte för att jag inte vill, utan för att jag är en sån jävla överdrivet tänkande människa. Jag tänker att "tänk om maten smakar skit". Så går alla hem. Och så sitter man där och känner sig som en misslyckad nörd och illusionen om det perfekta helgmyset bara försvinner som en måsskit i dimman. Det är sant, jag har tänkt så. Men inte nu längre. För det där är mitt gamla jag, det är den där delen av mej som fortfarande är en osäker liten skitunge som inte vet vilket ben hon ska stå på. Hon som känner sig osäker och töntig när hon har folk omkring sig. Som hellre gömmer sig än känner sig som en tönt. Mitt nya jag oroar inte sig för sånt. Den vuxna Johanna, den som är jag nu, vet att hon visst kan. Jag tycker ju det är skitroligt! Man kanske inte ska erkänna sina svagheter såhär. För då ser ju andra dom också. Men jag börjar tro att det är bra. Att man måste våga erkänna.

Och förresten, skulle man nu misslyckas med maten så får man säga att "jaha, då får vi ta fram chipsen och vinet istället!" Eller så kan man sno barnens godis.