Jag hatar stressen inom mej. Det är inte roligt att känna att man inte har tid att ens prata med dom få vänner man har. Dom vänner som har tålamod och tillräckligt stort hjärta för att förstå att när jag inte hör av mej så är det inte för att jag skiter i er. Det är för att jag inte ens vet var jag har min egen röv nånstans) Jag tror inte att ni kan föreställa er hur uppjagad jag i prinicip alltid känner mej inombords.

Idag när vi ätit middag så la Dennis sig ner på köksgolvet och sa till mej att lägga mej hos han och skita i disken och all röra. Så jag gjorde det. Så där låg vi på golvet bland brysselkål och smuts och gamla intorkade makaroner och en halvmeter folie och skålar och lite annat smått och gott som barn hinner dra fram medans man lagar middag. Så kom Felicia och kelade hon med och då tänkte jag att nu FAN gör jag revolt, nu stannar jag här på golvet med Flisan och Dennis och så kan riset stå kvar på bordet i några år och mögla, nu protesterar jag mot det här jävla rent och prydligt och ordning och reda-tjatet som jag är så innerligt trött på. Här ligger jag på golvet med Dennis (som är fan så dryg ibland men han är ju trots allt Dennis) och så vår dotter. Så varför bryr jag mej om smutsiga fönster och dammiga lister egentligen. Det är inte det som är livet. Jag tror att en del av livet är att ligga på golvet i ett stökigt jävla kök och bara vara en stund, tillsammans med dom man älskar.



Fast jag är fortfarande sugen på att rensa skåpen i köket. Och så behöver jag putsa fönsterna.