Varför skriver jag inte längre? Är det för att jag mår bra? Det finns kanske inget att älta längre. Kan man må för bra? Cornelis Vreeswijk sa att "Det är först när en människa blir riktigt desperat som hon kan börja skriva och bli en bra poet och författare." Isåfall är det kört för mig. För desperat är jag inte. Eller.. desperat efter att få göra något kreativt är jag nog. Så kanske jag kan tolka herr Vreeswijks ord?

Det är som att jag ser allt så mycket klarare. Som att ha fått på sig ett par mentala glasögon med en djävulsk styrka i. Felicias solblekta hår, hennes fötter i sandlådan. Kaffe med en vän.. ett samtal, ett sms. Min familjs starka sammanhållning. Jag ser vad som är viktigt i livet. Jag skiter högaktningsfullt i dom som vill få mig att känna mig kass, vare sig det rör sig om människor i verkliga livet eller mina egna inre demoner. Jag ältar inte längre, jag övertolkar inte. Försöker att inte analysera sönder allt. Jag tänker att livet är för jävla gott att leva och jag tror på mig själv. Som alltid - peace, love and understanding!