När jag ändå är igång..
Brillor!
Det är vi ändå
Den som kan va så rak, å jag vet vad som plågar dig,
Men du kan va trygg, du å jag vi gör gemensam sak,
När den vill tynga ner mig, oron jag bär,
Vet jag att du finns där,
Ja för såsom vi krattar gången,
Så får vi gå du å jag, för det är vi ändå.
Molnen vid horisonten hotfulla grå, stormen är här min vän,
Men den stormen ska också stilla, å vi ska få,
Du å jag lugnet tillbaks igen, om allt ska tagas från oss,
Ett har vi kvar, som ingen annan har,
Ja för såsom vi krattar gången,
Så får vi gå du å jag, för det är vi ändå.
Mullret har tystnat tror jag, inte ett ljud,
Jag hör det inte mer, å det ljusnar vid horisonten,
Tack käre Gud, du å jag ser hur naturen ler,
Stormen var bra för hjärtat, bra för min själ,
Gjorde oss båda väl,
Ja för såsom vi krattar gången,
Så får vi gå du å jag, för det är vi ändå.
Ja för såsom vi krattar gången,
Så får vi gå du å jag, för det är vi ändå.
För det är vi ändå"
Boknördar
Gråter en skvätt
Jag är en blödig jävel. Har alltid varit och kommer så alltid vara. Jag är en sån som får ont i magen om jag ser ett ensamt barn komma gåendes på vägen. Särskilt om barnet går med huvudet lite nedböjt. Väska på ryggen. Eftermiddag, eller morgon. För då tänker jag att den ungen inte har haft en bra dag i skolan. Eller är rädd för att gå till skolan och mötas av elaka kommentarer eller stryk eller utanförskap. Eller kanske rädd för att gå hem, till pissfulla eller påtända föräldrar.
Det är knäppt, men så lätt spinner mina tankar iväg. Jag vet inte varför det är så, men trots att det ibland är jobbigt så vågar jag nästan säga att jag även är stolt över min känslighet. För det gör att jag kan känna med andra människor. Att jag har lätt för att läsa av folk. Och detta måste (hoppas jag) även bidra till att jag kan lära mina barn detsamma. Inte att bli överkänsliga såklart. Men att bry sig om och faktiskt se andra människor.
Sen finns det en sak som jag kanske inte behöver lära dom och det är att gråta när dom läser "Mitt bästa tips"- sidan i Allers eller annan tant-tidning. För det gör jag nästan ibland. Ni vet såna där små insändare där folk skickar in sina bästa husmorsknep och fiffiga vardagstips.
Då tänker jag att vilka snälla människor som orkar bemöda sig att skicka in såna grejor. Bara för att tipsa andra, sådär helt genomsnällt och omtänksamt.
Och så börjar jag föreställa mig dessa människor som väldigt ensamma. Ser dom framför mig hur dom sitter vid sitt köksbord alldeles själva och skriver ner sina finurliga tips. Bara för att dom är ensamma och inte har något bättre för sig.
Det skulle också kunna vara så att dom gör detta för att man, om ens insändare publiceras, får en trisslott eller vad det nu är. Så kan det vara. Hoppas det. Så att dom inte sitter där alldeles allena och ledsna och... ja, nu slutar jag innan jag börjar tjuta.
Seg
Idag citerar jag en av Caroline af Ugglas låtar: "Jag känner mig lika sliten som mina jeans.." Fy böveln, vad jag är seg! Måtte detta dygnet gå fort, sen ska jag hem och hålla helg, och skönt ska det bli!
Seg
Idag citerar jag en av Caroline af Ugglas låtar: "Jag känner mig lika sliten som mina jeans.." Fy böveln, vad jag är seg! Måtte detta dygnet gå fort, sen ska jag hem och hålla helg, och skönt ska det bli!
