Jag är en blödig jävel. Har alltid varit och kommer så alltid vara. Jag är en sån som får ont i magen om jag ser ett ensamt barn komma gåendes på vägen. Särskilt om barnet går med huvudet lite nedböjt. Väska på ryggen. Eftermiddag, eller morgon. För då tänker jag att den ungen inte har haft en bra dag i skolan. Eller är rädd för att gå till skolan och mötas av elaka kommentarer eller stryk eller utanförskap. Eller kanske rädd för att gå hem, till pissfulla eller påtända föräldrar.

Det är knäppt, men så lätt spinner mina tankar iväg. Jag vet inte varför det är så, men trots att det ibland är jobbigt så vågar jag nästan säga att jag även är stolt över min känslighet. För det gör att jag kan känna med andra människor. Att jag har lätt för att läsa av folk. Och detta måste (hoppas jag) även bidra till att jag kan lära mina barn detsamma. Inte att bli överkänsliga såklart. Men att bry sig om och faktiskt se andra människor.

Sen finns det en sak som jag kanske inte behöver lära dom och det är att gråta när dom läser "Mitt bästa tips"- sidan i Allers eller annan tant-tidning. För det gör jag nästan ibland. Ni vet såna där små insändare där folk skickar in sina bästa husmorsknep och fiffiga vardagstips.
Då tänker jag att vilka snälla människor som orkar bemöda sig att skicka in såna grejor. Bara för att tipsa andra, sådär helt genomsnällt och omtänksamt.

Och så börjar jag föreställa mig dessa människor som väldigt ensamma. Ser dom framför mig hur dom sitter vid sitt köksbord alldeles själva och skriver ner sina finurliga tips. Bara för att dom är ensamma och inte har något bättre för sig.

Det skulle också kunna vara så att dom gör detta för att man, om ens insändare publiceras, får en trisslott eller vad det nu är. Så kan det vara. Hoppas det. Så att dom inte sitter där alldeles allena och ledsna och... ja, nu slutar jag innan jag börjar tjuta.