Hur nördigt lät inte det jag skrev i förra inlägget? "S.k öronbarn"
Som en doktor, eller någon annan viktig person. Det där var såå inte-jag.
Jag hade ofta öroninflammationer. Så, det var en bättre formulering. Och hade jag inte öroninflammationer så petade jag in grejor i öronen. En gång ett popcorn, en annan gång en liten bit clementinskal. Jodå. Så om vi ändå skulle använda ordet "öronbarn" så kan man säga att det var jag, på mer än ett sätt. Tur man har slutat med det, vore halvskämmigt att komma till doktorn, 26 bast, och säga att ett popcorn har fastnat i mitt öra. Vet inte riktigt hur jag skulle förklarat det.