..,
Idag har jag tänkt extra mycket på mormor. Tanken på att hon är borta blir mer och mer påtaglig. Det är en kvävande känsla. Den kan nästan liknas vid panik. Min barndom är slut. Det har den ju varit länge men nu känns den så definitivt slut. Hon som har varit en så stor del av min barndom finns inte längre. Det är faktiskt som dom säger, ens världsbild rämnar. Mormor dog, och det blir aldrig någonsin som förr igen. I mitt liv har jag alltid haft mormor hos mig, men nu kan jag inte längre prata med henne. Jag kommer aldrig få känna hennes hand i min igen. Det är den bittra, kalla sanningen. Ändå är hon på något sätt så närvarande. Hör hennes röst för mitt inre hela tiden. Ser henne framför mig, känner hennes hand i min. Min älskade mormor.
Kommentarer
Trackback
