Vet ni. Felicia är min bästa polare. Hon är utan att överdriva den roligaste personen jag vet. Hon får mej att garva högt varje dag nu. Och hon är så klok.. Jag blir förvånad varje dag över hur mycket hon faktiskt förstår och kan. Och hur snäll och omtänksam hon är. Standardpussen, varje morgon och varje kväll pussar hon mej. Klappar mej i håret. (Idag bet hon visserligen mej i benet när vi moppade golvet och hon inte fick tvätta händerna i spannen/hälla ut tio liter vatten på golvet men man kan ju inte vara på topp alltid! Dessutom sträckte hon fram munnen direkt o pussade mej när jag sa att man inte fick bitas) Och så känslan av samhörighet. Hon och jag. Jag och Felicia. Oslagbart!

Ibland tänker jag att man kanske skulle fixat tuttarna. (Ja nu har jag ju ingen ekonomi som tillåter det men ändå!) Ni vet, lyft upp dom till sin rätta plats, dit dom hör hemma. Fyllt dom med "vad-det-nu-är-man-fyller-dom-med". Men sen tänker jag att då sviker jag bohemen inom mej. Och det vill jag ju inte! Så då sjunger jag istället en liten trudelutt av Mora träsk, som går såhär: "Hänger tuttarna på dej ner, kan du ta dom och vifta med, kan du knyta en rosett, kan du slå en knut så lätt, kan du ta dom på axeln såhär som en soldat med gevär, hänger tuttaaaarna påååå dej neeeeeeeeer!"

Jag sitter och klurar på nyårslöften. Inget "sluta-röka" eller "börja träna" eller "sluta äta godis" för det vet jag till etthundratio procent att jag inte reder ut ändå. Jag tänker mej mer "inte låta en enda jävel trampa på mej eller få mej att känna mej värdelös och obetydlig" För det är något jag minns från detta året, hur jag låtit människor få mej att känna mej som en liten jävla pissmyra. Ja jag har faktiskt tillåtit mej själv att känna så. För ingen människa kan få dej att känna dej värdelös utan din tillåtelse, heter det och det är ju så sant. Nästa år ska jag fanimej se till att stå upp för mej själv!

En liten tröst i denna bubbla av overklighet är ju att det visas en dokumentär om Bruce Springsteen på tv2 kl 21.35. Den ska ses!

Felicia är fortfarande sjuk. Hon är sig verkligen inte lik.. Jag hoppas att hon snart blir frisk så att hon blir sitt pigga och glada jag igen. Lilla pluttan. Dom senaste dagarna har hon inte sovit många timmar sammanlagt. Både hon och jag går omkring som två zombies. Nu har hon lagt sig för natten och jag hoppas hon kan sova gott. Några idioter började nyss skjuta raketer här utanför. Vilket fick grannens lilla tax, eller pudel eller råtta eller vad det är, att skälla utav bara fan. Dom har nog aldrig sett en sleden morsa med sömnbrist få ett vansinnesutbrott. Det är precis en sånhär sak som kan få mej att balla ur fortare än en höna skiter. 

Håller nu på att baka lussekatter, i ett tappert försök att få den där julkänslan att infinna sig. Det går sådär. Felicia sover, Dennis sover.. så jag vet inte för vem jag håller på och leker tomtemor. Alltså.. jag älskar julen.. men ikväll känner jag mej fan lite vemodig. MEN, kommer inte julkänslan nu av lussekatterna så ska jag tamejfan ställa mej och koka knäck också innan jag går och lägger mej. Och funkar inte det heller, så vet jag iallafall att en viss liten dam förgyller min julafton. Du är min lycka och glädje Felicia.

Höj glöggaglasen och lyssna på denna!

Gud vad dålig jag är på att uppdatera.. Jag skulle haft en mobil som funkade att blogga från. För jag tycker att jag alltid kommer på skitsmarta grejor som jag bara MÅSTE förmedla men jag kommer liksom bara på det vid fel tillfällen, när jag inte har datorn till hands. Och som ni vet så kan mitt minne liknas vid en guldfisks minne. Dvs, det är nästintill obefintligt. Men iallafall.. en dag så ska jag jävlar i det skriva. Att skriva ska bli mitt jobb. "Om det så är det sista jag gör", som jag kanske skulle sagt om jag var en chipsreklam.

Helgen har varit riktigt skön! Fredagen och lördagen hade högsta mysfaktorn nånsin. Smilla har sovit här, vi har varit på Fredriksdals julmarknad, på middag hos mamma, jag och Dennis har spelat spel (Kärleksspelet, detaljerna på det spar vi till lämpligare tillfälle!) Och igår.. igår körde jag och Dennis till Ullared. Där tog det lugna och harmoniska slut. JÄVLAR med folk och JÄVLAR vad stressad man blir av att gå där. Men vi fick de flesta julklapparna avklarade, och resan dit och hem var väldigt mysig. En liten roadtrip bara han och jag.

Något av det värsta jag vet är LJUD! Högt ljud på tvn. Småljud, typ när någon sitter och pelar på något. Dörrar som smäller. När någon (Dennis) smäller ner toalocket så det låter onödigt mycket. Jag får PAAAAANIK! Det värsta är nog ändå faktiskt högt ljud på tvn, fy faaaaaaaaaaan!!!!

Igår gick Dennis och stukade foten här ute i trappan. Mycket konstig hudfärg fick han. Typ grå/vit. Så det gjorde nog ganska ont. Han fick kryckor och blev sjukskriven i två veckor.. Stackare. Lite synd är det om mej också, som hade sett framemot vår Ullaredsresa imorgon. Där försvann den som en mås-skit i dimman. Kanske skulle kunna åka ändå, och så kan jag köra Dennis i kundvagnen. Eller kan han vänta i bilen. Höhö.

Varje morgon och varje kväll lägger Felicia armen om mej, tar ut nappen och pussar mej. Igårkväll fick jag fem pussar på raken. Det är då man känner sig som den stoltaste och lyckligaste människan på jorden.

Idag hörde jag om en kille härifrån som tagit en överdos och nu finns han inte längre. Det är så sorgligt och det är så fruktansvärt tragiskt. Jag skulle aldrig ens tänka att alla dessa knarkare som går samma väg, en efter en, får skylla sig själv, aldrig. För jag vet att många tänker så. Men jag tror verkligen inte att man kan styra över det, när det väl tagit sitt grepp om en. Ett sånt beroende tror jag är starkare än allt förnuft. Det är bara så hemskt.
Och igår läste jag i min nya mama-tidning, ett reportage som handlade om kvinnor och barn i Nepal. Där fanns en bild på en flicka som var ett år och vägde fyra kilo. Och här sitter jag med laptopen i knäet och gnäller över skitbagateller.

Jag vill ge all min kärlek till hela jävla världen men ibland räcker det inte med kärlek. Och det är så synd.

Ni får inte tro att jag är deprimerad, för det är jag inte. Inte mer än fem minuter iallafall. Jag har så mycket i mitt liv som jag är lycklig för. Jag har förmågan att glädjas över småsaker och det är jag så tacksam för. Ett sms, ett leende, en låttext, ord - såna småsaker kan göra mej alldeles lyrisk. Men därför tror jag att jag också är lika lättrörd på andra hållet.. jag blir lätt ledsen, jag blir lätt glad.

Inatt var loppan vaken ungefär tre timmar. Hon vaknade vid halv två och vägrade somnade om igen. Till sist är man så trött så man börjar böla. Jag blir så extremt känslig när jag är trött. Lättretlig och ömtålig. Så jag grät en skvätt där i mörkret. I smyg, så att inte loppan och mannen skulle märka något. Och fy fan vad jag kände mej patetisk. Löjlig, töntig och pinsam. Jag vet egentligen inte varför tårarna så smått började rinna och till sist blev till riktig fulgråt som var jävligt svår att tysta ner. Jag vet bara att jag väldigt lätt börjar tjuta när jag känner mej otillräcklig. Jag är tjugofyra år. En vuxen kvinna. Och så vissa nätter känner jag mej ändå som en liten unge som bara vill krypa upp hos mamma. Det är så ibland, om kvällar och nätter.. när man är trött.. då känns det som jag skulle kunna gå itu bara nån petade på mej.

Jag är bara så rädd att vara otillräcklig. Jag vill vara den perfekta mamman, fast jag egentligen hatar ordet "perfekt". Jag vill så mycket hela tiden. Tänk om jag inte räcker till för min familj, och för dom få riktigt nära vänner jag har. Jag är rädd att bli lämnad. Att vara oälskad. Jag är så rädd att bli ensam. Och jag skäms för att jag är en sån jävla mes som är så rädd för så mycket. Men nu.. nu har jag skrivit ner det och pratat om det. Då blir det mindre skrämmande och mindre skamligt. Jag får väl vara en liten mes då! Man är inte mer än människa. Det måste man komma ihåg!