Jag har tamejfan dom bästa, snällaste (verkligen genomsnälla!), roligaste och mest förstående kompisarna, systrarna och mamman jag kan önska mej. Ni är så bra att jag ibland undrar vad för en fantastisk människa jag måste ha varit i mitt tidigare liv, eftersom jag i detta livet har fått så bra vänner och en så underbar familj. Jag kanske var moder Teresa eller självaste Maria (Guds fru, hon hette väl Maria?) NI ÄR BÄST BÄST BÄST! Och jag älskar er av hela mitt hjärta.

Ps. Jag vill rabbla upp er allihopa, skriva namn för namn, för det blir lite mer personligt då men med tanke på mitt extremt dåliga minne så vågar jag inte det för skulle jag glömma någon så skulle jag dö av dåligt samvete. (och med detta menar jag inte att jag har en sjukt stor umgängeskrets eller en gigantisk arabfamilj så att det är svårt att hålla koll på alla.. utan bara helt enkelt att jag är väldigt väldigt väldigt glömsk)

Idag skulle jag vara hos psykologen. Jag kom i tid, anmälde mej i receptionen och satte mej sedan i väntrummet. Bläddrade i nån tidning. När det gått fem minuter började jag undra var han tog vägen, han brukar aldrig vara sen. När det gått tio minuter tänkte jag: "Men gud, har han svikit mej? Har han träffat någon annan?" När det gått en kvart ringde jag hem till Dennis och bad honom kolla lappen på kylskåpet. Min tid är imorgon. Jag satt visst i väntrummet sådär 24 timmar för tidigt. HUR JÄVLA FÖRVIRRAD FÅR MAN VARA EGENTLIGEN?!

Uppdatering är på väg.. men nu måste jag springa och hämta Snurre sprätt på dagis. Skriver senare! Peace love and understanding

Imorse när jag lämnade Felicia så grät hon. Men hon sträckte ändå fram armarna till fröken, ungefär som att hon tänkte: "Jaha, jaja, jag får väl gå med på det här då.." När jag hämtade henne satt hon fint i ringen och åt frukt. Jag stod där några minuter och bara tittade, utan att hon såg mej. Och när hon såg mej sprang hon emot mej med ett leende på läpparna. Snacka om att man blir varm om hjärtat.

När vi sen kom hem skulle hon inte sova middag. Jag kämpade, och hon bara fjantade. Rätt som det är, när jag sitter och förklarar med min mildaste röst att hon måste vila lite, så tittar hon megakaxigt på mej och börjar smaska med munnen. Då fattade jag att hon härmade mej, eftersom jag tuggade tuggummi. Att man kan vara ett bast och se så kaxig ut! Jag höll på att brista ut i ett rejält asgarv. Tosiga unge! Hon somnade långt om länge, för jag gav inte mej. Dagar som dessa, när man känner att man har all ork och världens tålamod - då känner man sig som en riktig stålmorsa.



Här är Felicias kax-min. Det ser ut som att hon posar,
men såhär gör hon när hon ska se tuff och sur ut..

Jag har blivit moster igen! En liten påg som kom igår. Jag har inte själv pratat med Vanja än men jag hoppas och tror att dom alla mår bra. Åååh vad jag längtar efter att få träffa bebisen!

http://ladydahmer.se/2011/february/ang-nakna-barn-pa-bild.html

Klockrent inlägg, jag håller fullständigt med henne! Dennis sa en gång till mej att han inte tyckte jag var klok som sprang omkring halvnäck när vi har folk hemma. Jag gjorde ofta det innan. Inte för att visa upp mej eller för att jag gillar känslan av tuttar som hänger o slänger fritt i luften- utan för att jag inte tycker det är något konstigt. Det är och ska vara något naturligt. Sen betyder det inte att jag springer omkring här hemma och visar röven när vi har gäster, så ni behöver inte vara oroliga!


Ps. Felicia brukar skratta när hon ser mej naken. Hur ska man tolka det?

Ps 2. Det är förresten rätt så härligt när tuttarna hänger o slänger!

"Äkta är ett skitord som hamnar på samma skithög som perfekt. Det kan ingen jävel leva upp till. Ärlig är bättre."


Godnatt, puss och kärlek!

Kollade familjen Annorlunda ikväll. En mamma som handlade barbiedockor för tvåtusen till sin lilla dotter. För fan. Och så säger hon något i stil med: "Kolla vad snygg!" "Titta, hon ser ut som mamma!" och några andra halvidiotiska "roliga" kommentarer. Jag vet inte varför det retar mej så, det bara gör det. Jag lekte ju själv med barbie när jag var liten. (Fast mest läste jag nog böcker eftersom jag alltid varit en nörd) Ändå känner jag faktiskt nästan ett förakt mot barbiedockor. Sen så sa barbiemamman till sin dotter när dom var hos frisören att nu liknade hon en riktig liten prinsessa. Och pappan sa till sin pojke att han inte kunde ha pärlor i håret för det var "tjejigt". Då dog jag faktiskt lite. Och fast att jag vet att Dennis tycker jag är skitlöjlig så lovade han mej att han aldrig skulle säga så till Felicia (eller framtida söner) Då lugnade jag mej lite. Och jag vet ju att jag aldrig kommer bli en barbiemamma. Och inte en prinsessmamma heller. Ibland är det skönt att jag har kvar lite av den där fjortonåriga, upproriska rebellen inombords.

I fredags var lillasystrarna här. Vi hade fredagsmys. Åååh vad Felicia mös! Att man kan bli så lycklig för lite hallonsoda och chips. Underbart att se.

Igår var jag, Dennis och Jessica på sexparty. JÄKLAR vad kul det var! Varför har man aldrig gått på det tidigare? Skitroligt ju! Jag fick sexpartytantens visitkort så det ska ju lätt bokas in ett sådant party i detta hem. Då hoppas jag att alla mina kära väninnor vill vara med! Satt och tänkte lite igår under sexpartyt, fyfan vad härligt att kunna prata så öppet om sex. Som den naturligaste saken i världen. Och det är det ju också. Befriande!

"För allt du hatar hos dig själv - förlåt dig själv
För allt du skäms över
För allt du är stolt över
För allt du vill dölja
För allt du vill visa upp
För allt som inte blev som det skulle
För allt du är
För allt du vill vara
Förlåt dig själv"


Jonas Gardell "En komikers uppväxt"

(Har ni inte läst boken så gör det!)

Igår när jag duschade tog jag en burk med nån sorts duschgelé uppe på spegeln. Satte sen tillbaka den, men utan att sätta på locket igen. Tänkte för mej själv att jag ska se om jag kommer ihåg att göra det när jag kommit ur duschen. För att testa mej själv lite. Idag såg jag burken igen. Fortfarande utan lock. Jag glömde det. Max en minut tog det att duscha klart, komma ur duschen och slänga på mej en handduk, sen hade jag glömt det. VAFAN är det med mej?

Och idag, idag har jag tänkt säkert femtio gånger att jag ska messa Smilla och fråga om hon vill sova hos oss imorgon men jag har glömt det VARENDA gång. Det är lätt att tänka "men bara gör det!", men jag hinner inte. Jag hinner fan knappt tänka klart en tanke förrän jag börjar tänka på nåt annat. Det är skrämmande, på riktigt. Och Smilla är en av dom människor jag älskar mest och som betyder mest för mej, ändå glömmer jag det. Hur går det till?! Jag fattas nog en hjärnhalva. Eller hela hjärnan. Hur tränar man sitt minne? Går det ens? Har jag druckit för många öl i mitt liv? Är jag en guldfisk? Är jag senil? Har jag åldrats i förtid? Är jag kanske egentligen en gammal tant på nittitre år?

Jag drömmer om ett stort hem. Med ett gigantiskt kök. Eller iallafall ett gigantiskt köksbord. Jag tänker att jag vill bjuda hem vänner på helgerna. Göra skitgod mat, tända ljus, dricka iskallt vitt vin. Prata och skratta och röka en och annan cigarett. Tv:n är på och det kanske är Lets dance eller Så ska det låta och ungarna är skitglada och springer runt och leker och äter godis och stökar till.

Jag suger på att bjuda hem folk på middag. Jag är skitdålig på det. Men det är inte för att jag inte vill, utan för att jag är en sån jävla överdrivet tänkande människa. Jag tänker att "tänk om maten smakar skit". Så går alla hem. Och så sitter man där och känner sig som en misslyckad nörd och illusionen om det perfekta helgmyset bara försvinner som en måsskit i dimman. Det är sant, jag har tänkt så. Men inte nu längre. För det där är mitt gamla jag, det är den där delen av mej som fortfarande är en osäker liten skitunge som inte vet vilket ben hon ska stå på. Hon som känner sig osäker och töntig när hon har folk omkring sig. Som hellre gömmer sig än känner sig som en tönt. Mitt nya jag oroar inte sig för sånt. Den vuxna Johanna, den som är jag nu, vet att hon visst kan. Jag tycker ju det är skitroligt! Man kanske inte ska erkänna sina svagheter såhär. För då ser ju andra dom också. Men jag börjar tro att det är bra. Att man måste våga erkänna.

Och förresten, skulle man nu misslyckas med maten så får man säga att "jaha, då får vi ta fram chipsen och vinet istället!" Eller så kan man sno barnens godis.

En liten uppdatering vore kanske på sin plats.

Håller på att skola in Felicia på dagis. Både hon och jag har extrem seperationsångest. Önskar lite att navelsträngen satt kvar så vi liksom inte kunde gå ifrån varann. Men det är väl såhär det är. Förr eller senare är det ju ändå dags. Felicias starka vilja låter sig inte döljas kan jag tala om.. Hon blir rent ut sagt tosig när jag går. Och gud vad det skär i hjärtat. Det går inte att beskriva. Samtidigt ser ju både jag och fröknarna hur roligt hon tycker det är där.

Det är "bara" när jag går som hon blir ledsen och ja, förbannad, som sagt. Plus när hon inte får göra som hon vill.. Vilket humör.. Tjohej. Det är ju lite sådär "Felicia är vild, Felicia har humör, Felicia är inte lugn precis" Ibland blir jag lite trött på det. Man (inklusive jag själv) förväntar sig liksom att Felicia är den busiga, den som protesterar, den som far runt och aldrig är still.

Men hon är också den som kramar dom andra barnen på dagis. Den som första dagen gick fram till två barn, satte sig på huk och la sina små armar runt dom när alla satt i ringen på fruktstunden. Hon är också den som vill pyssla om varenda bebis hon träffar, den som tar sin egen napp och ger till bebisen. Hennes starka vilja och hennes humör håller på att driva mej till vansinnets gräns ibland.

Men .. där är liv i henne. En enorm nyfikenhet, en vilja av stål. Och här visar vi våra känslor. När man är ledsen gråter man, när man är arg så visar man det. Så har jag själv haft det och jag hoppas att Felicia kommer att känna att hon också kan göra det. Att jag sen har ett lite väl hetsigt humör och kanske ibland gråter lite för ofta.. ja, det ska han med dom bruna håsorna (psykologen) få rätt på. Fast jag hoppas att jag inte blir helt lobotomerad. Jag hoppas jag har kvar min känslighet, min förmåga att visa mina känslor.

Och Felicia, jag hoppas att hon behåller sin starka vilja. Sin ingen-sätter-sig-på-mej-attityd. Sen hoppas jag ju ändå lite att hon kanske ska sluta med att blänga surt på dagisfröknarna när hon inte får som hon vill. Och så får hon gärna lov att sluta försöka fuska till sig mer frukt på fruktstunden. Och kanske inte klättra upp på köksbordet sju gånger om dagen. Men annars är det bra!