Jag hatar stressen inom mej. Det är inte roligt att känna att man inte har tid att ens prata med dom få vänner man har. Dom vänner som har tålamod och tillräckligt stort hjärta för att förstå att när jag inte hör av mej så är det inte för att jag skiter i er. Det är för att jag inte ens vet var jag har min egen röv nånstans) Jag tror inte att ni kan föreställa er hur uppjagad jag i prinicip alltid känner mej inombords.

Idag när vi ätit middag så la Dennis sig ner på köksgolvet och sa till mej att lägga mej hos han och skita i disken och all röra. Så jag gjorde det. Så där låg vi på golvet bland brysselkål och smuts och gamla intorkade makaroner och en halvmeter folie och skålar och lite annat smått och gott som barn hinner dra fram medans man lagar middag. Så kom Felicia och kelade hon med och då tänkte jag att nu FAN gör jag revolt, nu stannar jag här på golvet med Flisan och Dennis och så kan riset stå kvar på bordet i några år och mögla, nu protesterar jag mot det här jävla rent och prydligt och ordning och reda-tjatet som jag är så innerligt trött på. Här ligger jag på golvet med Dennis (som är fan så dryg ibland men han är ju trots allt Dennis) och så vår dotter. Så varför bryr jag mej om smutsiga fönster och dammiga lister egentligen. Det är inte det som är livet. Jag tror att en del av livet är att ligga på golvet i ett stökigt jävla kök och bara vara en stund, tillsammans med dom man älskar.



Fast jag är fortfarande sugen på att rensa skåpen i köket. Och så behöver jag putsa fönsterna.

Felicia har sovit hela natten. Hon vaknade halv sju, vilket är helt okej. Håller på att tvätta och Felicia blir kaxigast i världen när hon får gå med ner i tvättstugan och hjälpa till. Sen blir hon heligt förbannad när vi ska gå upp igen. Eller, det går bra ända upp till ytterdörren. Då börjar hon sura och streta emot. Så jag får plocka fram min mildaste röst och locka med att hon kan få sätta i nyckeln i dörren och låsa upp. Det köper hon oftast. Sen får jag smälla igen dörren fort som fan när vi kommer in för DÅ protesteras det. Jävlar i havet säger jag bara. Hon vill verkligen inte gå in, hon kastar sig på golvet och vrålar. Ledsen Flisan, men vi har annat att göra om dagarna än att ränna runt i pyjamas nere i källaren och tvättstugan. Undrar vad grannarna tror när dom hör hennes gallskrik. Man fattar inte att en ettåring kan bli så arg. Kanske skulle sätta en skylt på ytterdörren "Varning för ettåring!" Eller: "Här vaktar jag!" Och så en bild på Felicia.

Idag har varit en riktigt bra dag. Kanske för att jag fick sova ut ordentligt imorse. Sömn kan tydligen göra underverk. Och så solen som varit framme idag.. jag som egentligen älskar hösten och vintern. Men idag blev jag riktigt lycklig av solen. Jag, Josse och Felicia var ute och gick en lååång runda. Livet har känts så enkelt idag. Och ikväll, innan Felicia skulle sova så lyssnade vi på musik och då hade hon dansuppvisning för oss. I bara blöja och foppatofflor. Det ser ut som att hon steppar och så viftar hon med händerna och emellanåt sträcker hon upp armarna och snurrar runt. Helt underbart. Mitt hjärta smälter. ÄLSKADE UNGE!

Förresten. Igår när jag mött upp Dennis (som varit ute med en kompis) i stan, och vi skulle gå mot tåget.. då såg vi en uteliggare. Vi gick förbi men jag sa att om Dennis inte tog fram lite stålar och gav honom, så skulle jag få ont i magen och inte kunna sova på natten. Han visste att det var sant. Jag hade inte kunnat sluta tänka på det. Så vi gick tillbaka och gav honom pengar. Tycker det är idiotiskt att folk inte vill ge en liten slant till uteliggare för att "dom köper säkert bara sprit eller knark för pengarna". Men allvarligt, vad spelar det för roll. Jag bryr mej faktiskt inte vad dom gör, men uppenbarligen behöver dom ju pengarna. Och jag tycker det känns bra inombords när man gett en liten peng.

Igår åkte vi ett gäng damer till den stora staden Helsingborg för att festa till det. Hade mycket trevligt men jag är verkligen ingen uteställe-människa. Jag trivs bäst hemma i min soffa med bara mina vänner. Jag vet fan inte hur man beter sig ute. (Det vet jag inte hemma heller egentligen men det kvittar) Jag råkade gå in i en kille. Så jag sa typ "Oj, förlåt!" Då sa han att jag inte skulle be om ursäkt för jag var ju för fan ute bland en massa folk och det var trångt och man kan inte be om ursäkt hela jävla tiden så fort man råkar gå in i någon. Nej men oj, förlåt igen. Det var inte meningen att vara artig. Vafan, ska man vara otrevlig och dundra fram som en jävla ångvält och liksom "undan eller väck, här kommer jag!" Och så lite "jag är störst bäst o vackrast-attityd" på det. Nej minsjäl, tacka vet jag Östergatan 16 c. Mitt hem är min borg!

Förresten.. Felicia somnade på mej i soffan tidigare ikväll. Precis som när hon var pytteliten. Fast nu låg hon inte på bröstet utan över halva mej kändes det som.. hon växer så snabbt.. Stora lilla älskling. Det är ju inte så ofta det händer nuförtiden, att vi ligger och slappar på soffan hon och jag. Jag och Felicia Olsson slappar inte, det ska gudarna veta! Det är full fart och hejåhå och "hålla-mamma-i-handen-vartenda-steg-jag-tar"..
Så små ögonblick som dessa är guld värda. När vi bara myser och är nära. Älskade (busiga) barn!

Idag kom pappa hit när jag höll på att dammsuga. Han satte sig i soffan och jag lallade vidare med dammsugaren. Sen när jag är färdig så säger han: "Det var ju jävelen vad du är stirrig tös!" Jag frågade vad han menade och han sa att jag for runt med dammsugaren som en dåre. Jag blev förvånad, för jag stressade inte ens. Trodde jag. Men när jag tänker efter: Om pappa reagerar.. Om HAN tycker att jag är stirrig, då är jag nog det. Han som är stirrigare än stirrigast. Han som knappt hinner doppa röven i soffan innan han far iväg igen.

Så det är inte bara självdisciplin jag efterlyser, utan även lite lugn och ro.. balans och harmoni!

Varenda morgon när jag vaknar och är så trött så att jag håller på att dö, då tänker jag: "Ikväll ska jag lägga mej i tid!" Jag tänker det hela dan. "Måste lägga mej i tid, måste måste måste. Imorgon måste jag vara pigg och utvilad." Sen blir det kväll, och då startar jag datorn och sen hoppsan, där åkte visst colan och ostbågarna fram och en liten stund får man ju faktiskt ha för sig själv och HOPPSAN, helt plötsligt är det midnatt. Och imorgonbitti känner jag mej som en levande död igen. Eller en död död. HUR kan man ha så dålig karaktär? Hoho, självdisciplin? Någon som har lite över till mej?

Här händer det inte så mycket. Jag har skrivit in mej på arbetsförmedlingen, och lämnat in ansökan om dagisplats. Ute i god tid som vanligt. (IRONI) Tur att jag har folk som sparkar mej i röven. Annars kanske jag helt plötsligt hade hunnit bli gråhårig och Felicia hade blivit vuxen och jag hade tittat förvirrat på henne och sagt: "Nämen vafan, jag skulle ju lämnat in din dagisansökan!"

För övrigt så känner jag mej hjärndöd. Dör snart om jag inte får göra något kreativt. Man borde verkligen använda sin tid till något vettigare än att sitta här vid datorn nätterna igenom som en finnig tonårspojke. Man borde läsa en bra bok. Eller kanske ligga lite. På tal om att ligga, Mikael Persbrandt är på tv just nu. Han är t.o.m snygg i ful mustasch.

Kollade på denna filmen härom kvällen. Dra mej baklänges vad jag tjöt. Alltså, jag verkligen storbölade. På morgonen när jag vaknade var jag fortfarande alldeles svullen i huvet av all gråt. Har ni inte sett den så GÖR DET! Jag har sett den ett par gånger och jag kommer lätt att se den igen.

Loppan sover, jag dricker min tredje mugg kaffe (har blivit en extrem kaffekärring) och så väntar jag på att Josse ska komma. Vi ska ut och åka pulka och bygga snögubbe.

Ikväll ska vi hem till Fia och Conny, och Moa förstås. Jag och Fia ska snacka skit, Felicia och Moa ska leka, och Dennis och Conny får göra nåt annat!
Jag mår så bra! Funderade på vad det var med mej, för jag kände mej lite konstig.. det var nåt som liksom inte stämde. Men hoppsan, det var visst bara så att jag känner mej alldeles nöjd och glad. Och vet ni vad, det är er förtjänst, ni underbara människor i min omgivning. Det är så skönt att bli äldre för man inser vad som är viktigt, dvs familjen och dom få sanna vänner man har. Nära, riktiga relationer. Såna relationer som ger energi, istället för att ta. Ljuvligt!

Såhär några dagar in på det nya året så går min hjärna på högvarv. Jobb till mej och dagis till Felle - det är vad som går runt i skallen på mej nu. Jag kollar arbetsförmedlingens hemsida och då blir jag ännu mer stressad. För vad ska jag skriva i en ansökan?

"Jag heter Johanna och jag har alltid känt mej lite koko i huvet. Jag har varit rörig och jag har varit förvirrad och rastlös och det har varit så mycket jag velat göra men jag har aldrig vetat riktigt vad, aldrig känt att jag hamnat rätt, alltid känt att jag kanske inte duger. Vad det beror på vet jag inte. Kan vara en släng av damp eller så är jag bara allmänt knäpp. Ni kan alltid kontakta min sinneslöa psykolog men det vetefan om ni får något vettigt svar av honom heller. Men nu är det så att jag vill jobba. Jag vill känna att jag gör rätt för mej, jag vill ha rutiner, jag vill tjäna mina egna pengar. Jag vill gå och lämna min dotter på dagis på morgonen, gå till ett jobb och jobba, sen vill jag gå hem och steka falukorv och koka makaroner (ja jag får ju hämta min dotter på dagis först också. Glömsk är jag men inte SÅ glömsk!) Jag vill leva ett vanligt jävla svensson-liv. Jag har inte så mycket arbetslivserfarenhet, men jag har ett stort hjärta och jag är snäll och jag älskar faktiskt nästan alla människor. Och så är jag en jävel på att städa."



Ja, ni fattar. Hur skulle det se ut att skicka iväg nåt sånt här liksom. Det känns så hopplöst. Samtidigt tror jag mer på mej själv nu än vad jag tidigare gjort.. Jag vet att jag duger. Jag behöver bara få en liten chans att visa det.

Så ge mej typ en liten städvagn jag kan lalla runt med eller en liten kassaapparat som jag kan knappa på. Eller några gamla tanter och gubbar att ta hand om. Så ska det nog fan bli ordning på mej också ska ni se!