Jahapp. Nu var färgen ursköljd. Grattis Johanna, du har nu den dassigaste hårfärgen i kommunen! Jaja, jag ser iallafall inte ut som ett plommon.

Sitter med färg i håret. Chokladbrun stod det på förpackningen. Oj så fint det kan låta! När jag kollar mej i spegeln ser det ut som.. lila!? Vet inte vad jag hade tänkt mej men inte var det att se ut som en plommonskalle iallafall. Hoppas på det där chokladbruna när jag sköljer ur det. Jag vill klippa mej också förresten! Igen. Funderade ett tag på att klippa lugg men näe, det är nog inget för mej. Skulle isåfall vara en hackig, ojämn lugg. Fast jag kanske är för gammal för sånt upproriskt skit. Raka av allt? TRO MEJ, jag har varit frestad många gånger.. Vi får se!

Har varit på Familia med Anna, Mindy och deras små pågar idag. Skönt att komma hemifrån ett par timmar. Fast jag kände mej lite bortkommen utan Felicia (som var hemma med Dennis..) När jag kom hem satt dom vid köksbordet och åt macka och Felicia var på megagott humör. Jag fick en så skön känsla.. världen går inte under bara för att jag inte är hemma. Dennis kan också ta hand om Felicia, lika bra som jag kan. Eller ja, det är ju egentligen självklart. Men jag känner ofta att jag har mer ansvar, att jag måste ha fullständig kontroll. Att jag inte har lika mycket rätt att göra saker för mej själv. "Jag är ju mamma." Det är väl något sorts konstigt kontrollbehov. Och det är jag själv som skapar det.. för det är inte precis så att Dennis förbjuder mej att sticka iväg och hitta på saker. Men iallafall.. det var skönt att komma hem och känna att: shit, ungen är hel och ren och glad som en speleman FAST att jag varit borta i nån timme! ;) Det funkar alldeles utmärkt. Skön insikt!

Såg filmen "Juno" i lördags och snacka om att jag blev förälskad.. Med filmen följde även ytterligare en förälskelse - nämligen musiken i filmen. HALLÅ vad bra humör jag blir på av denna låten. Lyssna och njut! (Och har ni inte sett filmen så gör det!)

Josse var här innan. Hon frågade snällt om hon fick låna en tampong. Och visst fick hon det. Hon går in på toa och några sekunder senare hör jag henne garva och vråla: "Jaaaaaa, KRYDD! Kan du hjälpa mej att trö in den?!"

Ja Josse, jag är större än dej. På alla sätt och vis, tydligen.


(För att undvika missförstånd så vill jag tillägga att jag INTE hjälpte henne att "trö in den"!!)

Har precis "tagit hand om mej själv" eller "pysslat" om mej själv eller vad det är för töntigt uttryck man brukar använda. Jag har alltså badat ett häääärligt bubbelbad och rakat benen och noppat ögonbrynen. Kände mej mycket kvinnlig. Not. Mycket märkligt att jag hade tålamod för att göra allt detta. Tummen upp för mej!

Josse har stajlat min blogg, jag är helnöjd! Nu känner jag mej sugen som fan på att skriva igen.. fast det har jag ju sagt förr..

Står i soffan och spanar på sin kusin Liam.. Det var så jäkla härligt att se henne tillsammans med bebisen.. Hon var så bekymrad när han grät och försökte ge honom nappen, om och om igen.


<3


Sen for hon iväg, det är ett ständigt jagande kan jag tala om!


In i sovrummet, mot lampan.. som hon VET att hon inte får röra..


.. ajabaja, säger jag. Och vad gör Felicia? Hon härmar mej..


Felicia - du är en redig busunge, och ibland håller jag på att bli gråhårig, men vet du vad? Ditt spontana sätt, din nyfikenhet och att du alltid är så framåt - det är något som jag är väldigt stolt över!!!

Idag är jag trött och tråkig. I fredags sov Felicia hos mamma & moster, så då passade jag på att dricka öl här hemma. Sen drack jag grogg, sen var det bara godnatt. En klok kvinna, nämligen Caroline af Ugglas, berättar i sin bok att hon undviker alkohol eftersom hon är rädd för vem hon blir när hon dricker. Jag säger samma sak. När man går upp fem-sex varje morgon och man allt som oftast är genomtrött - då ska man inte dricka. Det är farligt! Jag är ju redan lite koko, och jag blir typ dubbelkoko när jag dricker. Ibland. Äh. Jag vet inte.

Idag har fritidsgården (dvs vårt hem) varit fullproppad. Fast det passar ju mej, jag gillar ju lite det här sjuttitals-tänkandet, med kollektiv och hippies och peace and love. Fast vi är inte så flummiga, vi dricker mest kaffe och snackar skit. Men ändå.

Det verkar som att jag uppfattas som slarvig. Lat. Rörig. Kaos. Ja, ni fattar. Jag har aldrig varit glad för att laga mat. (Men nu gör jag det, för nu är jag vuxen och har ett barn som ju faktiskt behöver rediga middagar) När jag dammsuger har jag aldrig varit särskilt noggrann. Det mesta blir liksom halvdant. Jag är inte så  jättepraktiskt lagd. Inte alls faktiskt. Man kanske kan säga att jag är lite bakvänd. När någon påpekar detta för mej.. då väcks något inom mej (tonåringen, rebellen - jag vet inte) och jag gör ännu mer tvärtemot. Varför ska jag känna något krav att vara perfekt? Varför ska jag leva upp till någon annans krav och ideal? Förlåt att jag inte alltid har middan på bordet när min karl kommer hem. Förlåt att jag inte bryr mej om tjugotusenkronors-soffor och skitfula svindyra möbler. Förlåt att jag tycker att man ska dela lika, att man ska leva jämställt. Förlåt - NOT!

Folk kan tycka att jag är helt dum i huvudet med mina flummiga åsikter och knäppa ideér - men det skiter jag i. Det får mej bara att stå på mej ännu mer. Jag har märkt, och jag har märkt det tydligt, att i vissas ögon passar det sig inte att vara som jag. Det passar sig inte att vara en bohemjävel och gilla loppisar och allt som är annorlunda. Det passar sig inte att inte tycka att utlänningar är svin. Det passar inte att klä min dotter i pojkkläder. Det passar inte heller att tycka att bögar och flator ska få gifta sig och det passar definitivt inte att tycka att det är en självklarhet att dom ska få adoptera. Men jag kommer aldrig aldrig att ändra på hur jag är, vad jag tänker och tycker. ALDRIG. Jag kämpar varje dag med att hitta mej själv, men en del av mej själv är jag stensäker på och det är att vad jag tycker och hur jag tänker - det ska alla andra skita i. Precis som jag ska skita i hur alla andra lever. Och det gör jag också, det gör jag verkligen. Alla fördomar som ploppar upp i min skalle, dom försöker jag bli av med. Jag vill inte vara en dömande människa! Det fulaste i hela världen är att lägga sig i hur andra lever. Så det så!

Fia och Moa har varit här och hälsat på. Det är sjukt så lika jag och Fia tänker. Tio år har vi varit polare nu, och jag vet att vi kommer hålla ihop föralltid. Från fjortisar till pensionärer!

Igår fick vi en hel flyttlåda med kläder till Felicia, kläder som har varit Aimees. Jag blev själa-glad, det gjorde hela min dag. Det var verkligen välbehövt! Mycket rosa och glitter. Och nånstans inom mej smälter jag lite.. rosa ÄR fint. Jag tycker om det. Ibland verkar det som folk tror att jag HATAR rosa. Att jag hatar klänningar. Det gör jag verkligen inte. Det enda jag inte gillar är när det ska se så jävla puttenuttigt och prinsessigt ut. För mej är det löjligt. Jag vill inte spöka ut Felicia till nån prima-ballerina-gullegullprinsessa. Jag tycker att det är sjukt när det ser ut som att barnen är utklädda. Men det är ju bara min åsikt, alla är vi olika och tur är väl det? :)

Mormor o morfar kom en dag förra sommaren o planterade blommor till oss nere på Dala. Josse tyckte att det var ett ypperligt tillfälle att visa röven på. Endast en riktig tosing gör så och det är en av anledningarna att jag tycker så mycket om Josse.

Idag fick jag sovmorgon till kvart i sju! Ja det är fan sovmorgon, om man jämför med igår - då vaknade lilla fröken Olsson halv fem. Inte okej. Just nu sover hon igen så då passar jag på att sitta här ett tag. Äter rostemackor men känner att jag får gömma brödet och brödrosten för mej själv nu för annars så är det snart slut. Svisch, säger det och så har jag klämt en tjuge-tretti mackor. Där är fan inget stopp på mej!

Fyfan vilket intetsägande inlägg. Jag ber om ursäkt, jag tror jag har drabbats av hjärnsläpp. Det står helt still i skallen. Mer än vanligt. Något tips på vad jag kan skriva om?

Josse har varit här hela helgen och det har varit så mysigt! Imorse slog Felicia upp sina ögon klockan 05.59. (Lilla fröken Olsson, man ska sova lääänge när det är helg!) Jag var så trött.. sååå trött. Men Josse var positiv och sa med glad stämma att nu går vi upp och kokar kaffe och så är det bra med det. Sådana människor är precis vad jag behöver i mitt liv (och jag har faktiskt flera sådana i mitt liv!), positiva människor som sparkar mej i röven. Som inte säger att nej men okej, var sur och trött och tradig då. Utan istället puttar mej i rätt riktning och inte låter mej vara en jävla grin-Olle.

Har haft en kanonhelg. Partaj ute på fäladen i Billesholm i fredags, det var roligt! Något som också var roligt var när jag och Josse ville åka hem, och fick den smarta idén att vi ju kunde gå hem till pappa och be honom köra oss. Världens sämsta val av människa att be om skjuts vid tolv på natten - eftersom att han inte har några nerver och dessutom anser att när klockan är efter 21.00 så är det natt. Han såg så jävla skojig ut när han öppnade ytterdörren i sina trekantsfillingar och kaffegökafrilla och med hysterisk blick. Arga människor är så jävla komiska. Särskilt när dom har trekantsfillingar och ser ut som pappa. Och vi dundrade in och var flamsiga och fnittriga och rätt som det var klarade han inte det mer, utan vrålade: "Jaaaag köööör er him nuuuuuu!" Så vi fick vår skjuts hem!

Idag har jag känt mej misslyckad. Otillräcklig på nåt vis. Ibland är det svårt att vara mamma. Så himla himla svårt. Vet ni vad det svåra är? Det svåra är inte att ta hand om Felicia. Det svåra är kärleken. Den oförklarliga, gigantiska, ständigt växande kärleken som sträcker sig ut i universum och tillbaka. För med så stor kärlek kommer oro och rädsla. Tänk om nåt skulle hända, tänk om jag gör fel, tänk om hon inte är trygg, tänk om jag inte räcker till för henne.. Hon är mitt liv. Det mest värdefulla jag har. Klart att man blir rädd. Men jag gör mitt bästa, fast att jag ibland själv känner mej som ett barn, vilsen och liten. Och kanske är det okej. Kanske måste man få känna så också. Man är ingen superduperhjältemänniska bara för att man är mamma. Man är bara människa, fast med ett extra hjärta på vift utanför sin egen kropp.


All min kärlek till dej Felicia!

Denna låten spelades på radion när vi hade fått Felicia och vi låg på egenvården. Det är ingen låt jag skulle fastna för i vanliga fall, men nu är den kopplad till den största händelsen i mitt liv och jag blir lika sentimental varje gång jag hör den. Jag minns att Felicia låg i den där plastvagnen och jag satt bredvid  på en stol, tittade på henne och emellanåt tittade jag ut genom fönstret. Det var en riktig höstdag, jag tror att det regnade också. Kärleken, förvirringen, tröttheten, oron, spänningen. Det är inte konstigt att folk skaffar barn, för den upplevelsen slår allt man nånsin varit med om.








Familj!



Obeskrivligt..

Idag har vi varit på kalas hos Alice som blev 1 år. Mys! Jag har haft en sån myskänsla hela dagen. Har tänkt på vilka fantastiska människor jag har i mitt liv. En dotter som är ALLT ALLT ALLT för mej, en sambo som jag helt plötsligt är nykär i,  en mamma som är min bästa vän, systrar som är min stora styrka här i livet, en pappa som är så galen att man inte kan annat än tycka om honom, vänner som är så jävla bra! Som är mänskliga, lätta, som bjuder på sig själva. Som verkligen ger mej något. Jag har märkt det den senaste tiden, ni ger mej verkligen energi. Villkorslös vänskap. Med er känner jag aldrig några krav, aldrig några tvivel. Ni får mej att må bra!!! JAG ÄLSKAR ER ALLIHOP!

Igår begav jag och mamma oss till Sundspärlan och jävlar vad roligt det var! Kan inte minnas när jag sist hade så roligt ute nånstans. Fast efter ett tag blev jag megatrött men ni kan tro att jag dansade och sjöng och det var farligt nära att jag flög upp till trubaduren och snodde hans gitarr. Jag måste ha sett ut som världens nörd. Men så underbart det var att bara släppa loss och skita i hela världen! Undrar om mamma skämdes? ;)

Man vet att man har varit tillsammans länge när man sitter i trosor och råkar kolla ner på sin bikinilinje och glatt tänker: "Hahaha, detta måste jag bara visa Dennis!"