http://ladydahmer.se/2011/february/ang-nakna-barn-pa-bild.html

Klockrent inlägg, jag håller fullständigt med henne! Dennis sa en gång till mej att han inte tyckte jag var klok som sprang omkring halvnäck när vi har folk hemma. Jag gjorde ofta det innan. Inte för att visa upp mej eller för att jag gillar känslan av tuttar som hänger o slänger fritt i luften- utan för att jag inte tycker det är något konstigt. Det är och ska vara något naturligt. Sen betyder det inte att jag springer omkring här hemma och visar röven när vi har gäster, så ni behöver inte vara oroliga!


Ps. Felicia brukar skratta när hon ser mej naken. Hur ska man tolka det?

Ps 2. Det är förresten rätt så härligt när tuttarna hänger o slänger!

"Äkta är ett skitord som hamnar på samma skithög som perfekt. Det kan ingen jävel leva upp till. Ärlig är bättre."


Godnatt, puss och kärlek!

Kollade familjen Annorlunda ikväll. En mamma som handlade barbiedockor för tvåtusen till sin lilla dotter. För fan. Och så säger hon något i stil med: "Kolla vad snygg!" "Titta, hon ser ut som mamma!" och några andra halvidiotiska "roliga" kommentarer. Jag vet inte varför det retar mej så, det bara gör det. Jag lekte ju själv med barbie när jag var liten. (Fast mest läste jag nog böcker eftersom jag alltid varit en nörd) Ändå känner jag faktiskt nästan ett förakt mot barbiedockor. Sen så sa barbiemamman till sin dotter när dom var hos frisören att nu liknade hon en riktig liten prinsessa. Och pappan sa till sin pojke att han inte kunde ha pärlor i håret för det var "tjejigt". Då dog jag faktiskt lite. Och fast att jag vet att Dennis tycker jag är skitlöjlig så lovade han mej att han aldrig skulle säga så till Felicia (eller framtida söner) Då lugnade jag mej lite. Och jag vet ju att jag aldrig kommer bli en barbiemamma. Och inte en prinsessmamma heller. Ibland är det skönt att jag har kvar lite av den där fjortonåriga, upproriska rebellen inombords.

I fredags var lillasystrarna här. Vi hade fredagsmys. Åååh vad Felicia mös! Att man kan bli så lycklig för lite hallonsoda och chips. Underbart att se.

Igår var jag, Dennis och Jessica på sexparty. JÄKLAR vad kul det var! Varför har man aldrig gått på det tidigare? Skitroligt ju! Jag fick sexpartytantens visitkort så det ska ju lätt bokas in ett sådant party i detta hem. Då hoppas jag att alla mina kära väninnor vill vara med! Satt och tänkte lite igår under sexpartyt, fyfan vad härligt att kunna prata så öppet om sex. Som den naturligaste saken i världen. Och det är det ju också. Befriande!

"För allt du hatar hos dig själv - förlåt dig själv
För allt du skäms över
För allt du är stolt över
För allt du vill dölja
För allt du vill visa upp
För allt som inte blev som det skulle
För allt du är
För allt du vill vara
Förlåt dig själv"


Jonas Gardell "En komikers uppväxt"

(Har ni inte läst boken så gör det!)

Igår när jag duschade tog jag en burk med nån sorts duschgelé uppe på spegeln. Satte sen tillbaka den, men utan att sätta på locket igen. Tänkte för mej själv att jag ska se om jag kommer ihåg att göra det när jag kommit ur duschen. För att testa mej själv lite. Idag såg jag burken igen. Fortfarande utan lock. Jag glömde det. Max en minut tog det att duscha klart, komma ur duschen och slänga på mej en handduk, sen hade jag glömt det. VAFAN är det med mej?

Och idag, idag har jag tänkt säkert femtio gånger att jag ska messa Smilla och fråga om hon vill sova hos oss imorgon men jag har glömt det VARENDA gång. Det är lätt att tänka "men bara gör det!", men jag hinner inte. Jag hinner fan knappt tänka klart en tanke förrän jag börjar tänka på nåt annat. Det är skrämmande, på riktigt. Och Smilla är en av dom människor jag älskar mest och som betyder mest för mej, ändå glömmer jag det. Hur går det till?! Jag fattas nog en hjärnhalva. Eller hela hjärnan. Hur tränar man sitt minne? Går det ens? Har jag druckit för många öl i mitt liv? Är jag en guldfisk? Är jag senil? Har jag åldrats i förtid? Är jag kanske egentligen en gammal tant på nittitre år?

Jag drömmer om ett stort hem. Med ett gigantiskt kök. Eller iallafall ett gigantiskt köksbord. Jag tänker att jag vill bjuda hem vänner på helgerna. Göra skitgod mat, tända ljus, dricka iskallt vitt vin. Prata och skratta och röka en och annan cigarett. Tv:n är på och det kanske är Lets dance eller Så ska det låta och ungarna är skitglada och springer runt och leker och äter godis och stökar till.

Jag suger på att bjuda hem folk på middag. Jag är skitdålig på det. Men det är inte för att jag inte vill, utan för att jag är en sån jävla överdrivet tänkande människa. Jag tänker att "tänk om maten smakar skit". Så går alla hem. Och så sitter man där och känner sig som en misslyckad nörd och illusionen om det perfekta helgmyset bara försvinner som en måsskit i dimman. Det är sant, jag har tänkt så. Men inte nu längre. För det där är mitt gamla jag, det är den där delen av mej som fortfarande är en osäker liten skitunge som inte vet vilket ben hon ska stå på. Hon som känner sig osäker och töntig när hon har folk omkring sig. Som hellre gömmer sig än känner sig som en tönt. Mitt nya jag oroar inte sig för sånt. Den vuxna Johanna, den som är jag nu, vet att hon visst kan. Jag tycker ju det är skitroligt! Man kanske inte ska erkänna sina svagheter såhär. För då ser ju andra dom också. Men jag börjar tro att det är bra. Att man måste våga erkänna.

Och förresten, skulle man nu misslyckas med maten så får man säga att "jaha, då får vi ta fram chipsen och vinet istället!" Eller så kan man sno barnens godis.

En liten uppdatering vore kanske på sin plats.

Håller på att skola in Felicia på dagis. Både hon och jag har extrem seperationsångest. Önskar lite att navelsträngen satt kvar så vi liksom inte kunde gå ifrån varann. Men det är väl såhär det är. Förr eller senare är det ju ändå dags. Felicias starka vilja låter sig inte döljas kan jag tala om.. Hon blir rent ut sagt tosig när jag går. Och gud vad det skär i hjärtat. Det går inte att beskriva. Samtidigt ser ju både jag och fröknarna hur roligt hon tycker det är där.

Det är "bara" när jag går som hon blir ledsen och ja, förbannad, som sagt. Plus när hon inte får göra som hon vill.. Vilket humör.. Tjohej. Det är ju lite sådär "Felicia är vild, Felicia har humör, Felicia är inte lugn precis" Ibland blir jag lite trött på det. Man (inklusive jag själv) förväntar sig liksom att Felicia är den busiga, den som protesterar, den som far runt och aldrig är still.

Men hon är också den som kramar dom andra barnen på dagis. Den som första dagen gick fram till två barn, satte sig på huk och la sina små armar runt dom när alla satt i ringen på fruktstunden. Hon är också den som vill pyssla om varenda bebis hon träffar, den som tar sin egen napp och ger till bebisen. Hennes starka vilja och hennes humör håller på att driva mej till vansinnets gräns ibland.

Men .. där är liv i henne. En enorm nyfikenhet, en vilja av stål. Och här visar vi våra känslor. När man är ledsen gråter man, när man är arg så visar man det. Så har jag själv haft det och jag hoppas att Felicia kommer att känna att hon också kan göra det. Att jag sen har ett lite väl hetsigt humör och kanske ibland gråter lite för ofta.. ja, det ska han med dom bruna håsorna (psykologen) få rätt på. Fast jag hoppas att jag inte blir helt lobotomerad. Jag hoppas jag har kvar min känslighet, min förmåga att visa mina känslor.

Och Felicia, jag hoppas att hon behåller sin starka vilja. Sin ingen-sätter-sig-på-mej-attityd. Sen hoppas jag ju ändå lite att hon kanske ska sluta med att blänga surt på dagisfröknarna när hon inte får som hon vill. Och så får hon gärna lov att sluta försöka fuska till sig mer frukt på fruktstunden. Och kanske inte klättra upp på köksbordet sju gånger om dagen. Men annars är det bra!

Jag hatar stressen inom mej. Det är inte roligt att känna att man inte har tid att ens prata med dom få vänner man har. Dom vänner som har tålamod och tillräckligt stort hjärta för att förstå att när jag inte hör av mej så är det inte för att jag skiter i er. Det är för att jag inte ens vet var jag har min egen röv nånstans) Jag tror inte att ni kan föreställa er hur uppjagad jag i prinicip alltid känner mej inombords.

Idag när vi ätit middag så la Dennis sig ner på köksgolvet och sa till mej att lägga mej hos han och skita i disken och all röra. Så jag gjorde det. Så där låg vi på golvet bland brysselkål och smuts och gamla intorkade makaroner och en halvmeter folie och skålar och lite annat smått och gott som barn hinner dra fram medans man lagar middag. Så kom Felicia och kelade hon med och då tänkte jag att nu FAN gör jag revolt, nu stannar jag här på golvet med Flisan och Dennis och så kan riset stå kvar på bordet i några år och mögla, nu protesterar jag mot det här jävla rent och prydligt och ordning och reda-tjatet som jag är så innerligt trött på. Här ligger jag på golvet med Dennis (som är fan så dryg ibland men han är ju trots allt Dennis) och så vår dotter. Så varför bryr jag mej om smutsiga fönster och dammiga lister egentligen. Det är inte det som är livet. Jag tror att en del av livet är att ligga på golvet i ett stökigt jävla kök och bara vara en stund, tillsammans med dom man älskar.



Fast jag är fortfarande sugen på att rensa skåpen i köket. Och så behöver jag putsa fönsterna.

Felicia har sovit hela natten. Hon vaknade halv sju, vilket är helt okej. Håller på att tvätta och Felicia blir kaxigast i världen när hon får gå med ner i tvättstugan och hjälpa till. Sen blir hon heligt förbannad när vi ska gå upp igen. Eller, det går bra ända upp till ytterdörren. Då börjar hon sura och streta emot. Så jag får plocka fram min mildaste röst och locka med att hon kan få sätta i nyckeln i dörren och låsa upp. Det köper hon oftast. Sen får jag smälla igen dörren fort som fan när vi kommer in för DÅ protesteras det. Jävlar i havet säger jag bara. Hon vill verkligen inte gå in, hon kastar sig på golvet och vrålar. Ledsen Flisan, men vi har annat att göra om dagarna än att ränna runt i pyjamas nere i källaren och tvättstugan. Undrar vad grannarna tror när dom hör hennes gallskrik. Man fattar inte att en ettåring kan bli så arg. Kanske skulle sätta en skylt på ytterdörren "Varning för ettåring!" Eller: "Här vaktar jag!" Och så en bild på Felicia.

Idag har varit en riktigt bra dag. Kanske för att jag fick sova ut ordentligt imorse. Sömn kan tydligen göra underverk. Och så solen som varit framme idag.. jag som egentligen älskar hösten och vintern. Men idag blev jag riktigt lycklig av solen. Jag, Josse och Felicia var ute och gick en lååång runda. Livet har känts så enkelt idag. Och ikväll, innan Felicia skulle sova så lyssnade vi på musik och då hade hon dansuppvisning för oss. I bara blöja och foppatofflor. Det ser ut som att hon steppar och så viftar hon med händerna och emellanåt sträcker hon upp armarna och snurrar runt. Helt underbart. Mitt hjärta smälter. ÄLSKADE UNGE!

Förresten. Igår när jag mött upp Dennis (som varit ute med en kompis) i stan, och vi skulle gå mot tåget.. då såg vi en uteliggare. Vi gick förbi men jag sa att om Dennis inte tog fram lite stålar och gav honom, så skulle jag få ont i magen och inte kunna sova på natten. Han visste att det var sant. Jag hade inte kunnat sluta tänka på det. Så vi gick tillbaka och gav honom pengar. Tycker det är idiotiskt att folk inte vill ge en liten slant till uteliggare för att "dom köper säkert bara sprit eller knark för pengarna". Men allvarligt, vad spelar det för roll. Jag bryr mej faktiskt inte vad dom gör, men uppenbarligen behöver dom ju pengarna. Och jag tycker det känns bra inombords när man gett en liten peng.

Igår åkte vi ett gäng damer till den stora staden Helsingborg för att festa till det. Hade mycket trevligt men jag är verkligen ingen uteställe-människa. Jag trivs bäst hemma i min soffa med bara mina vänner. Jag vet fan inte hur man beter sig ute. (Det vet jag inte hemma heller egentligen men det kvittar) Jag råkade gå in i en kille. Så jag sa typ "Oj, förlåt!" Då sa han att jag inte skulle be om ursäkt för jag var ju för fan ute bland en massa folk och det var trångt och man kan inte be om ursäkt hela jävla tiden så fort man råkar gå in i någon. Nej men oj, förlåt igen. Det var inte meningen att vara artig. Vafan, ska man vara otrevlig och dundra fram som en jävla ångvält och liksom "undan eller väck, här kommer jag!" Och så lite "jag är störst bäst o vackrast-attityd" på det. Nej minsjäl, tacka vet jag Östergatan 16 c. Mitt hem är min borg!

Förresten.. Felicia somnade på mej i soffan tidigare ikväll. Precis som när hon var pytteliten. Fast nu låg hon inte på bröstet utan över halva mej kändes det som.. hon växer så snabbt.. Stora lilla älskling. Det är ju inte så ofta det händer nuförtiden, att vi ligger och slappar på soffan hon och jag. Jag och Felicia Olsson slappar inte, det ska gudarna veta! Det är full fart och hejåhå och "hålla-mamma-i-handen-vartenda-steg-jag-tar"..
Så små ögonblick som dessa är guld värda. När vi bara myser och är nära. Älskade (busiga) barn!

Idag kom pappa hit när jag höll på att dammsuga. Han satte sig i soffan och jag lallade vidare med dammsugaren. Sen när jag är färdig så säger han: "Det var ju jävelen vad du är stirrig tös!" Jag frågade vad han menade och han sa att jag for runt med dammsugaren som en dåre. Jag blev förvånad, för jag stressade inte ens. Trodde jag. Men när jag tänker efter: Om pappa reagerar.. Om HAN tycker att jag är stirrig, då är jag nog det. Han som är stirrigare än stirrigast. Han som knappt hinner doppa röven i soffan innan han far iväg igen.

Så det är inte bara självdisciplin jag efterlyser, utan även lite lugn och ro.. balans och harmoni!

Varenda morgon när jag vaknar och är så trött så att jag håller på att dö, då tänker jag: "Ikväll ska jag lägga mej i tid!" Jag tänker det hela dan. "Måste lägga mej i tid, måste måste måste. Imorgon måste jag vara pigg och utvilad." Sen blir det kväll, och då startar jag datorn och sen hoppsan, där åkte visst colan och ostbågarna fram och en liten stund får man ju faktiskt ha för sig själv och HOPPSAN, helt plötsligt är det midnatt. Och imorgonbitti känner jag mej som en levande död igen. Eller en död död. HUR kan man ha så dålig karaktär? Hoho, självdisciplin? Någon som har lite över till mej?

Här händer det inte så mycket. Jag har skrivit in mej på arbetsförmedlingen, och lämnat in ansökan om dagisplats. Ute i god tid som vanligt. (IRONI) Tur att jag har folk som sparkar mej i röven. Annars kanske jag helt plötsligt hade hunnit bli gråhårig och Felicia hade blivit vuxen och jag hade tittat förvirrat på henne och sagt: "Nämen vafan, jag skulle ju lämnat in din dagisansökan!"

För övrigt så känner jag mej hjärndöd. Dör snart om jag inte får göra något kreativt. Man borde verkligen använda sin tid till något vettigare än att sitta här vid datorn nätterna igenom som en finnig tonårspojke. Man borde läsa en bra bok. Eller kanske ligga lite. På tal om att ligga, Mikael Persbrandt är på tv just nu. Han är t.o.m snygg i ful mustasch.

Kollade på denna filmen härom kvällen. Dra mej baklänges vad jag tjöt. Alltså, jag verkligen storbölade. På morgonen när jag vaknade var jag fortfarande alldeles svullen i huvet av all gråt. Har ni inte sett den så GÖR DET! Jag har sett den ett par gånger och jag kommer lätt att se den igen.

Loppan sover, jag dricker min tredje mugg kaffe (har blivit en extrem kaffekärring) och så väntar jag på att Josse ska komma. Vi ska ut och åka pulka och bygga snögubbe.

Ikväll ska vi hem till Fia och Conny, och Moa förstås. Jag och Fia ska snacka skit, Felicia och Moa ska leka, och Dennis och Conny får göra nåt annat!
Jag mår så bra! Funderade på vad det var med mej, för jag kände mej lite konstig.. det var nåt som liksom inte stämde. Men hoppsan, det var visst bara så att jag känner mej alldeles nöjd och glad. Och vet ni vad, det är er förtjänst, ni underbara människor i min omgivning. Det är så skönt att bli äldre för man inser vad som är viktigt, dvs familjen och dom få sanna vänner man har. Nära, riktiga relationer. Såna relationer som ger energi, istället för att ta. Ljuvligt!