Middagen hos mamma var som vanligt underbar. Josse och Dennis var också där. Jag har sagt det förr och jag säger det igen - jag älskar verkligen de stunder då vi är samlade allihop. Loppan sover förresten hos mamma och Smilla inatt. Vi bestämde det innan, att hon skulle sova där så att vi kunde stanna kvar och kolla på Bonde söker Fru tillsammans (veckans höjdpunkt!)

Annars får vi alltid köra hem så tidigt, eftersom Felicia ska läggas vid sju-åtta. Visst kan man låta henne somna och sen bära ut henne i bilstolen, eller bara låta henne vara uppe.. men nej, att hon sover där är bara roligt. För Felicia, för Smilla, mamma och för mej och Dennis. Jag säger inte nej till lite egentid. Fast ändå får man dåligt samvete. Så jävla löjligt. RIKTIGT löjligt faktiskt.
Hur dåligt mådde jag av att sova hos min mormor när jag var liten? Typ inte dåligt alls. Vi tyckte ju om att vara där, och mormor tyckte om att ha oss där (tror jag iallafall!) Hos mormor fick man ta nästan hur mycket socker man ville på sina cornflakes. Och ibland fick man dricka läsk till frukost. Sängkläderna luktade underbart (kan fortfarande känna den doften) och på morgonen luktade det kaffe i hela huset och vi tittade på Nyhetsmorgon. Mormor snarkar som en hel karl så man fick kanske ingen vidare sömn men vafan. Morfar tog med oss till dammen och fångade grodor. Han lät oss bygga kojor överallt. Vi hade loppis med deras grejor och så fick dom snällt köpa sina egna saker. Förstår ni vad jag försöker säga? De dagar och nätter vi spenderat hos mormor och morfar - är minnen som jag aldrig nånsin skulle vilja vara utan.

Så varför känner man ens ett uns av dåligt samvete? Varför känner jag mej egoistisk? Jag inbillar mej att detta är något som uppstått den senaste tiden, detta att man är en dålig förälder om man lämnar bort sitt barn ibland. (Lämnar bort! Bara smaka på det uttrycket.. Hon är ju hos sin mormor! Sin mormor som själv ber om att få ha sitt barnbarn hos sig!) Men förstår ni hur jag menar? Det är så mycket med internet..  där alla mammor bara verkar klanka ner på varandra. Det är som att det har blivit en tävling. Men en tävling i vad egentligen? Den som förvägrar sig själv och sitt barns egentid, den vinner? Den som inte låter sig själv andas ut vinner? Den som låter sitt barn sova hos sina morochfar-föräldrar "bara för att", trots att det är mitt i veckan och man inte ska något speciellt, är den en sämre förälder? Vad tycker ni? Och ni som själva har barn, hur känner ni? Berätta!

• Psykologbesök i eftermiddag. Känner att jag inte har något att säga. Har lite lust att fråga hur han själv mår. Han ser så osäker och ensam ut.

• Middag hos mamma ikväll. Ska bli mysigt att vara tillsammans hela familjen OCH att få äta mammas sjukt goda kycklingwok.

• Jag vill julpynta. Dennis säger att detta är tredje året jag frågar om vi har julpynt och julgardiner. Vi har tydligen det. Så det ska rotas fram och sättas upp snarast.

• Jag ser fram emot julen men är orolig för att få pengarna att räcka. Hur lite jag än vill bry mej om pengar så är det ju faktiskt så att det kostar. Mat och julklappar kostar.

• Hatar att pengar har så stor betydelse.

• Framtiden. Jag längtar tills vi kommit till ro ordentligt. Typ marklägenhet eller hus, jobb, syskon till loppan. (Känner dock ingen stress, vilket är ovanligt för att vara mej. Jag bara längtar!)

Jag vill skriva. Fan vad jag vill bli drabbad av extrem skrivlust. Jag vill att det ska blixtra till i skallen på mej, så som det brukade göra innan, och jag vill känna att jag bara måste skriva annars dör jag. Så kom och drabba mej nu, inspiration och kramp i fingrarna och skitbra idéer!

Jag vill börja simma. Är det nån som vill joina mej? Tänk vad gött att röra lite på sig. Trötta ut kroppen rejält. Och sen bara larmar man in i bastun och slappar. (Ja jo, det är nog mest bastun som lockar om jag ska vara ärlig..)

Har haft mamma och lillasystrarna på frulle här. Fy fan vad jag och Josse och Smilla har tramsat och garvat. Mamma och Felicia tyckte nog att vi var jobbiga.. Sen somnade mamma Felicia. Skönt att kunna slänga sig på soffan och mygla sig undan ansvaret för en stund! Och mysigt för mamma och Felicia. Vet att mamma älskar dom stunderna med henne. Just nu väntar jag på att vilda bebin ska vakna, sen ska jag ta henne i vagnen och gå ut och bara andas. Älskar denna luften som är nu.

Jag skulle behöva en spark i röven. Eller för all del en käftsmäll. Bara nånting som kunde få mej att förflytta mej från soffan och asa mej in i sängen och SOVA!!! När man vaknar vid fem- sex imorronbitti och är så trött att man vill dö lite, då vill man gärna ha någon att skylla på. Liksom bli arg på någon för att man är så trött. Men det är faktiskt bara ens eget fel, eftersom man inte är förståndig nog att lägga sig i tid. Att man aldrig lär sig. Jag vet ju att i det här hemmet ligger vi inte och drar oss i onödan. Längtar lite tills vilda bebin blir tonåring och vill sova bort halva dagen.

Jag är så kär i Dennis. Jag vet inte vad det är som händer.. men det känns bara så bra nu. Måtte det hålla i sig.. (Typiskt mej att ens tänka så.. Som vanligt när jag tycker att något känns skitbra - så kommer rädslan och oron över att kanske förlora det där som känns så bra) Jag vet inte, han känns annorlunda. Kanske för att han fått jobb och körkort, han har känts mer positiv den senaste tiden. Mjukare på nåt vis. Som om han ser mej. Verkligen ser. Fast vem vet, imorron sitter jag kanske där och retar mej på att han tar sån jävla tid på sig att bre smör på mackan.. (Å andra sidan, hur jävla charmig är jag som pelar mej i näsan hela tiden?) Man får väl ta såna saker. I slutändan kvittar det nog faktiskt hur lång tid man tar på sig att bre en macka och hur mycket man pelar sig i näsan. Om man inte pelar sig i näsan eller tänker på "bre-smör-på-mackan-hastighet" när man typ har sex. Och det gör jag inte. Så jag tror inte jag behöver oroa mej!

Är det megafarligt att äta gammal keso mamma?

Är inte helt säker på att keson jag nyss tryckte i mej var frisk. Normalt att ösa in halva burken innan man tänker att "vafan, denna smakade faktiskt lite unket.." En gång hade jag o Josse köpt varsitt snitt. Ni vet sånadär trekantiga mackor. Josse tog skinka, jag tog tonfisk. Jag åt upp mitt först. Tryckte in det i käften, svalde och rapade. Detta tog cirka, vad ska vi säga, tio sekunder? När Josse sen skulle ta sitt skinksnitt, då fanns det inte kvar. Det hade jag ätit upp. Och jag gillar inte skinka, det var liksom därför jag valde tonfisk. Men ett sånt matvrak är jag alltså, att jag hinner inte ens tänka vad det är jag trycker i mej.

Det har varit en mysig helg. Med undantag för några få försenade tonårsidentitetskriser av typen: "Vem-är-jag-och-vad-ska-jag-göra-med-mitt-liv?" Jaja, dom går ju över fort, dom där små kriserna. Men det ska erkännas att jag funderar mycket på vad som ska hända i framtiden. Jobb? Utbildning? Dagis? Flytt? (NEJ, vi planerar inte att flytta på ett bra tag men vi har inte tänkt stanna i denna trean föralltid).. Bröllop? Ja, jag vill tamejfan gifta mej någongång. Det vill jag. Mamma ska sy klänningen, det har jag redan bestämt. Hus? Vill jag också ha, men det känns inte jätteviktigt, inte just nu iallafall. En marklägenhet går utmärkt. Fler barn? Absolut, utan tvekan. Men inte än. Det där andra måste komma först, dvs utbildning, jobb, flytt. Fast ibland vill man bara sätta igång och föröka sig som fan. Göra ungar på löpande band, bli en stooor härlig Familjen Annorlunda. Men jag måste tänka logiskt. Inse mina gränser. Jag blir så lätt exalterad. Glömmer liksom bort hur verkligheten ser ut. Allt ska hända på en gång, pangboom och hejåhå. Fast jag försöker att agera vuxet istället, som den mogna 24-åriga kvinna jag är. (Ha!) Var sak har sin tid, är det inte så man säger? Men ja.. jag tror faktiskt att vår framtid ser ganska lovande ut. Det känns så iallafall!

Elva år idag.. Min lilla Fillan. Du börjar verkligen bli stor nu. Känns konstigt. Min lilla lillasyster. För exakt elva år sedan låg jag, mamma, Josse och lilla du på egenvårdsavdelningen i Helsingborg. Vi hade fått vår lillasyster som vi längtat oss galna efter.. Minns när vi fick komma in och titta på dej. Vi hade suttit i väntrummet med vår moster. Och så fick vi komma in till dej och mamma på rummet. Mamma sa att vi skulle gissa om det blev en pojke eller flicka. Jag minns inte vad jag gissade, men jag minns att när jag för allra första gången höll dej - då pinkade du på mej. Du märkte ditt revir.. Och den dagen, då blev tjejligan fulländad. Du, jag, Josse och mamma.
Som du sa när du var liten: Jag älskar dej, till månen och tillbaka.


En liten Smilla..

Det bästa på hela dagen igår var när jag och Felicia badade på kvällen. Jag plaskade riktigt ordentligt med händerna och så gjorde Felicia likadant och jäääklar vad hon skrattade när det stänkte. Ni vet sånt där riktigt kiknande skratt så att man knappt får luft. Det enda man tänker är att jag behöver inget annat än hennes skratt. Man kan leva flera dagar på en sån grej. Då har man glömt hur pissetrött man har varit under dagen, hur jobbigt det kan vara med en trotsig liten ettåring som hänger så hårt i byxbenen på en att hon lyckas dra ner brallorna på en. (Vet inte hur många gånger man stått i mjukisbyxor och t ex diskat och hon faktiskt lyckats dra så att att byxorna åker av. Undrar hur många här på området som sett mej stå i trosor och diska?) Hur man ibland känner att nu fan lägger jag mej bara ner och drar täcket över huvudet och så får någon annan fixa allt.

Man får inte låtsas som att allt är guld och gröna skogar alltid. För det skapar en press, både hos en själv och hos andra, att man ska vara konstant lycklig. Man är inte lycklig alltid. Livet är inte alltid perfekt. Ibland vill man ta en enkel resa till tjottahejti. Och det är fan okej att känna så! För det finns så mycket bra saker också. Småsaker i vardagen som får en upp över öronen glad. Som det där skrattet i badkaret igårkväll.

Igår kväll var det planerat att vi skulle till Sundspärlan och festa loss. Men vi kom inte så långt.. och det är faktiskt gott nog att sitta några stycken och bara snacka och dricka. Man kanske inte behöver ösa på till hundratio procent längre. Jag orkar iallafall inte det. Och det känns helt okej. Det känns bra faktiskt. Hade en riktigt rolig kväll.. Sofie och Nathalie, fifan vad glad jag är att jag träffat er två! Ni är ju skitbra, fantastiska på alla sätt och vis.

Idag har jag och Dennis och Felicia varit ute och handlat. (Känns SÅ skönt nu när Dennis fått körkortet, att inte längre behöva tigga skjuts av andra!) Sen åkte vi hem och gjorde två megagoda röror som vi hade till bakad potatis.. FINT! Nu ska det slappas i soffan. Fast först ska jag ladda på min mobil så att jag kan ringa Josse. Saknar henne ikväll!