Alltså.. Får barn inte lov att vara mammiga? Tycker ni att det på något vis är dåligt? Har tänkt mycket på det den senaste tiden. Jag är så trött på att höra det, att oj vad hon är mammig och oj vad skönt att våra barn inte är så mammiga och oj vad jobbigt det måste vara. Jag har tänkt och nej, jag kan inte säga att det är jobbigt att hon är mammig. Det är jobbigt när jag verkligen måste göra något och det bara duger med mamma. Det är jobbigt att se henne bli ledsen när jag går nånstans, men hon är inte jobbig. Det är inte jobbigt att hon kommer till mig när hon är ledsen, det är inte jobbigt att hon söker sig till mig när hon vill ha tröst. Förresten så är hon så på dagis också, hon tycker inte om när någon av fröknarna går iväg. (Och hon blir faktiskt ledsen när Dennis går också. Det märks t ex extra tydligt när det har varit helg och han har varit hemma)

Kanske har jag gjort fel. Ända sen hon var bebis har jag varit där så fort hon blivit ledsen. Kanske har jag inte gett Dennis chansen att fixa vissa saker själv. Och det är inte för att jag inte litat på honom, utan för att jag själv inte kunnat låta bli. Jag har fått ont i magen, blivit stirrig. Jag har inte kunnat gömma mig och låta honom ta över. Och kanske har han blivit lite bortskämd med det också, han vet att jag är där. Han vet att jag tar henne, att jag måste, att jag inte kan något annat. Han är världens bästa pappa. Hur mycket vi än har bråkat, hur mycket jag än tyckt att han skiter i allting - så vet jag innerst inne att han är den absolut bästa pappan till Felicia.

Vad jag vill komma fram till är att.. alla är olika. Barn som vuxna. Vad som funkar för någon, funkar inte för någon annan. Och det är väl inget konstigt med det?